Ett just nu aktuellt ämne som diskuteras både bland jurister, politiker, i massmedia och bland gemene man är Tidöpartiernas förslag om att införa visitationszoner.

Regeringens förslag går ut på att ge polisen ökade befogenheter att kroppsvisitera personer och genomsöka fordon för att söka efter vapen och andra farliga föremål inom ett geografiskt avgränsat område (säkerhetszon). Beslut om att införa en säkerhetszon ska, enligt förslaget, tas av Polismyndigheten. Det får max pågå i två veckor, men kan förlängas genom nytt beslut. Beslutet ska kunna överklagas.

Syftet ska enligt Regeringens förslag vara att kunna använda sig av säkerhetszoner om det ”finns en påtaglig risk för brottslig verksamhet som innefattar skjutning eller sprängning i området, och åtgärden är av synnerlig vikt för att förebygga eller förhindra sådan brottslig verksamhet”

Förslaget innebär alltså att enskilda polismän får befogenheter att ingripa mot enskilda inom en visitationszon som i praktiken kan omfatta en hel stadsdel, och att omfattande integritetsintrång kan komma att ske på skönsmässiga grunder, på enskilda som inte har något med kriminella gäng att göra. Det räcker att vistas i en säkerhetszon, vara klädd på ett visst sätt (kopior av Gucci-kepsar har nämnts i sammanhanget) eller se ut på ett visst sätt, i vart fall enligt Martin Melin.

L-politikern och f d polisen Martin Melin sade vid presskonferensen där förslaget presenterades att: – Alla som går runt med Guccikopiakepsar är inte gängkriminella, men många gängkriminella bär Guccikopiakepsar. Olika grupperingar har en viss stil och det kan ändras, men poliserna i området kan mycket väl berätta vilka märken man bär där.

För att en polisman ska få använda de befogenheterna som lagstiftningen ger måste det vid varje enskilt ingripande finnas en typiskt sett stor risk för att vapen eller andra farliga föremål ska komma till användning vid våldsbrott. Med Martin Melins resonemang föreligger det en större risk att så ska ske då någon bär en kopia av en Gucci-keps.

Förslaget har fått omfattande och allvarlig kritik från remissinstanserna för såväl sitt innehåll, som de former under vilka lagstiftningen tas fram. Diskrimineringsombuds-mannen menar att det finns stor risk att genomförandet blir diskriminerande. Även Advokatsamfundet och Svea hovrätt är kritiska och avstyrker förslaget. JO har betonat att förslaget innebär en begränsning av grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Vidare har JO uttryckt att det är direkt olämpligt att Polismyndigheten ges rätt att meddela föreskrifter om lagens tillämpningsområde. JO ser en risk för en alltför extensiv tillämpning om en myndighet, som kan ha ett intresse av utökade befogenheter, själv ska bedöma om det är proportionerligt att lagen aktiveras på ytterligare platser. Därför avstyrker JO förslaget i den delen. Flera andra tunga remissinstanser avstyrker förslaget helt eller delvis.

Förslaget berör alltså frågor om grundläggande rättigheter till privatliv och integritet, och gränserna för den statliga maktutövningen; det handlar med andra ord om rättsstatens kärna. Människorättsorganisationen Civil Rights Defenders menar att zonerna ökar risken för diskriminering baserad på etnisk tillhörighet.
 

I alla lagstiftningsärenden är det obligatoriskt att Lagrådet ska granska förslaget innan det leder till en proposition från Regeringen. Lagrådets granskning går ut på att bedöma;
- Hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,

- Hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,

- Hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,

- Om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts, och

- Vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.

För att Lagrådets granskning inte bara ska bli ”ett spel för galleriet” får det inte gå för kort tid från Lagrådets yttrande till ikraftträdande. Detta för att Regeringen ska kunna hinna göra en grundlig analys av vad Lagrådet anser om förslaget. När Lagrådet har yttrat sig ska förslaget formuleras om till en proposition som kan lämnas över till Riksdagen för beslut.

Lagrådet fick förslaget för yttrande den 8 februari och det föreslås träda i kraft den 28 mars. Planen var att en proposition skulle lämnas den 20 februari 2024, men någon proposition har ännu inte kommit från Regeringen. Lagrådet ombads att handlägga ärendet skyndsamt eftersom det, enligt Regeringen, brådskade. Lagrådet har varit mycket kritiskt mot detta.

Lagrådet har också varit kritiskt till den korta remisstiden (fem veckor) som delvis har löpt över jul och nyår. Remissen skickades ut den 15 december 2023 och sista svarsdagen sattes till den 18 januari 2024. Med tanke på detta ifrågasätter Lagrådet om remisstiden varit tillräckligt lång för att remissinstanserna ska kunna ta ställning till förslaget på ett tillräckligt noggrant sätt. Praxis är att remisstiden för ett lagstiftningsärende inte ska vara kortare än tre månader, men längre om remisstiden sammanfaller med större helger. Vid allvarliga och brådskande fall ska tiden kunna kortas. Lagrådet har ifrågasatt om frågan om visitationszoner är av brådskande natur.

Varför har Regeringen så bråttom? Ja det kan man fråga sig. När det gäller visitationszoner har vi ett exempel på nära håll.  I Danmark införde man visitationszoner 2004 och sedan 2017 har man fört diskussioner i Sverige om sådana zoner. Nu plötsligt är det väldigt bråttom och man har en anmärkningsvärd kort såväl remiss- som lagrådsberedningstid.

Man ska undvika brådskande beredningar och Konstitutionsutskottet menar att man kan undvika det genom omvärldsbevakning, god framförhållning och beredskap. Att fler förslag ska ”snabbutredas” äventyrar rättssäkerheten och riskerar att leda till bristfällig lagstiftning.
 

Kritikerna har också påtalat bristen på underlag och forskning som visar på förslagets effektivitet i att förebygga brott. I Lagrådsremissen anger Regeringen att ”Dansk polis anser att visitationszonerna har bidragit till att förhindra upptrappning av gängkonflikter och spontana skjutningar. Framför allt anses zonerna öka tryggheten för allmänheten.” Någon annan utvärdering från Danmark har inte presenterats. Bara hänvisning till vad dansk polis ”anser”.
 

Hur förhåller sig då detta förslag till våra grundläggande fri- och rättigheter?

När det gäller inskränkning av skyddet för enskilda mot kroppsvisitation och liknande intrång som ställs upp i 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen anser Lagrådet att förslaget kan anses leva upp till kraven om bl.a. att begränsningar får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, och att den inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet.

När det gäller rättssäkerheten konstaterar Lagrådet att ett zonbeslut bara ska gälla under en kortare tid. Med anledning av det får man anta att beslutet, om det överklagas, har upphört när domstolen ska pröva det. Målet kommer då troligen att avskrivas. Möjligheten att överklaga blir därför en ineffektiv kontrollmekanism och ett dåligt skydd för den enskilde. En annan sak som kan komplicera ett överklagandeförfarande är att det är osäkert vem som ska ha talerätt och inta partsställning i ett sådant ärende.

Vissa remissinstanser har i stället föreslagit att ett beslut om säkerhetszon ska underställas domstol, men ett sådan förfarande har avvisats av Regeringen.

Ingripanden mot enskilda (visitationer) ska dokumenteras, vilket innebär att en polisman före ett ingripande måste ta ställning till om förutsättningarna för ingripandet är uppfyllda. Detta kan, enligt Lagrådet, motverka risken för godtyckliga ingripanden. Enskilda ingripanden kommer inte att kunna överklagas av den som utsätts för dem. Med anledning därav kan man ifrågasätta hur ett dokumentationskrav ska kunna hindra godtyckliga ingripanden.

Polisförbundet, en av remissinstanserna, är övergripande positivt. ”I bästa fall kan säkerhetszonerna öka möjligheterna för polisen att förhindra mycket grova brott”, skriver man i sitt remissvar. Däremot efterfrågar man att effekterna av säkerhetszonerna granskas ur flera perspektiv, bland annat rörande vad det får för effekt på det brottsförebyggande arbetet och hur det påverkar ”effekter på allmänhetens uppfattade trygghet samt effekterna på tilliten till och förtroendet för polisen”.

Regeringen tror att införandet av visitationszoner kommer att medföra att;

• benägenheten att ta med vapen och liknande föremål in i områden som omfattas av säkerhetszoner påtagligt minskar,
• det underlättar för polismän att hitta de vapen som ändå kan finnas där,
• i viss mån benägenheten att ge barn uppdrag som vapenbärare eller utförare av skjutningar och sprängningar minskar,
• risken för nätverksrelaterade skjutningar och sprängningar minskar i de berörda områdena,
• kunna bidra till att kyla ner bakomliggande konflikter och motverka fortsatta våldsspiraler
• det kommer att bidra till att antalet skjutningar och sprängningar minskar,
• det kommer att öka den upplevda tryggheten eftersom det kommer att vara tydligt att en säkerhetszon har införts och följaktligen var ökade polisiära insatser sker.

Personligen tror jag att detta är ett rent önsketänkande. Dessutom finns det som sagt vare sig någon evidens, dvs vetenskap, eller erfarenhet, som visar att införande av visitationszoner har någon inverkan vare sig på kriminaliteten eller invånarnas upplevda trygghet.

Däremot finns det självklart en risk för att förslaget kan leda till åtgärder som kan uppfattas som stigmatiserande eller diskriminerande. Det finns också en risk för att tilliten till polisen minskar och att det brottsförebyggande arbetet äventyras.

Vi hos Advokatbyrån Limhamnsjuristen åtar oss uppdrag både som offentlig försvarare och som målsägandebiträde. Vi har lång och gedigen samlad erfarenhet av denna typ av uppdrag och av brottmålsprocessens alla stadier. Om du vill ha en erfaren advokat/jurist med ett humanistiskt tänkande tveka då inte att begära någon av oss som ditt rättsliga ombud.

-  Advokat Ewa Wressmark